.

Snart kommer mamma med Alva, jag längtar efter henne så otroligt mycket nu. Det har bara gått 2 dagar men det är lång tid ifrån sitt älskade barn även om man haft fullt upp med att vara sjuk och ha prinsen hemma. Jag tror jag ska göra lite semlor, visa mor min lite uppskattning då hon hjälper mig och min familj så mycket, tror hon blir glad för det =)

Började tänka lite igår efter att jag skrivit förra inlägget om att vi ska åka in till sjukhuset med Anton så vi får undersökt riktigt vad som orsakar allt näsblod. Jag blev helt plötsligt rädd, tänk om det är något ”riktigt” fel på honom? Jag tror bara det är de här blodkärlen de pratat om, men varför måste vi då åka till Halmstad? Förmodligen är det ingen fara, eller jag intalar mig det i alla fall och skulle det vara det vet jag ju att läkaren som skickade remissen hade sagt det. Tänk om de måste ta massa prover, sticka min lilla prins…usch…Sen när jag lugnat mig lite i dessa tankar och är där jag är nu på nivån att allt kommer att gå bra och det är nog ingen fara utan bara en extra koll så kom jag att tänka på en av mina bästa vänner. Hon upplever detta nästan varje dag, oron, ovissheten och besöken fram och tillbaka. När man nu varit i snudd på vad hon upplever förstår man så mycket mer och inser vilken extremt stark kvinna hon är. Livet är orättvist men hon är stark nog att hantera det och även tillåta sig själv att vara ledsen…hon är fantastisk!

Snön bara faller ner igen…när ska det ta slut? Inser direkt att min man kommer vara borta hela helgen och det blir kaos här hemma som vanligt…uj, uj, uj….

Här nedan följer lite bilder, dels på snön (som om ni inte redan é trötta på den ;)) och på lille Anton som jag var tvungen att ta kort på nu när han sov och ser så ilsk ut...hihi